På museidagsrunda i Egentliga Finland

 

Museidagen firades bl.a. i Rimito museum.

Egentliga Finlands museidag firades den 30.8. i soligt väder. I pressmeddelandet uppmanade jag att besöka så många museer under dagen som man hinner. Den som uppmanar måste ju själv föregå med gott exempel. Då det dessutom blev en vacker dag, tog landskapsmuseiforskaren sin familj med i bilen och åkte iväg på museitur. Första stopp: Nådendal.

 Även på den sista söndagen i augusti saknades det inte turister i Nådendals gamla stad. Jag tror ändå vi var bland de första museibesökarna då vi kom in klockan lite över 11.

 Nådendals museum inryms i gårdarna Humppi och Hiilola, på var sin sida om en öppen skvär i gamla Nådendal. I Humppi finns bl.a. utställningslokaler med miniatyrmodeller om hur det kan ha sett ut i Nådendals kloster och klosterkyrka i slutet av medeltiden. Hiilola i sin tur är en borgargård där man kan se hur en förmögnare familj levt på 1800-talet. Speciellt värdefull blir Hiilola som helhet tack vare den bevarade gårdsmiljön.

Inne i en bod på gårdstunet fanns en miniutställning om 1920-talets spritsmuggling. Smugglingen blev huvudfokus för dagens besök. 

Miniatyrmodellen av klosterkyrkan fängslade våra yngre besökare.

 

Också spritsmugglingens historia fascinerade - både äldre och yngre.

Det finns mycket att se på Nådendals museum. Vår planerade snabbvisit blev närmare en timme lång och då vi efter en matpaus satte oss i bilen igen var klockan nästan ett. Det gällde alltså att sätta fart på om man ville se något mer.

 Till näst styrde vi bilen mot Nådendals skärgård och Rimito. Rimito museum består också av en bevarad byggnadshelhet, gården Maskulainen som med mjölkbodar och lillstugor bildar ett litet slutet gårdstun. Den vackra helheten kronas av en mäktigt äppelträd som påstås vara 200 år gammalt.

 Huset Maskulainen är minst lika imponerande på insidan. Huset har bevarat sin ursprungliga patina, utan större ingrepp eller försök till ”musealisering”, alltså försök av återställande till äldre skick. Vissa rum har ursprungliga tapeter från 1940-talet. Stugans interiör är mörk och sotig. Det är spåren av levt liv som ger Rimito museum sin unika känsla av historiens närvaro.

 I ett uthus demonstreras vinternotfisket med hjälp av en miniatyrmodell. Hembygdsföreningens folk var hjälpsamma och glada att delge av sina kunskaper om livet förr. 

Rimito museum / Gården Maskulainen.

 Men tiden går då man talar om gamla tider och klockan hade blivit halv tre innan vi kunde ge oss vidare. Man tycks inte hinna till så många ställen, trots allt! De flesta museer skulle stänga kring tretiden och det går minst en halvtimme att ta sig från Rimito till närmaste lokalmuseum.

 Vi hade ändå tid att åka norrut. Villnäs slott i Askais deltog också i museidagen och skulle hålla öppet till klockan 17. På Villnäs märktes att museidagens marknadsföring hade nått hem. Gratis inträde till 1600-talspalatset Villnäs hade lockat fram besökare så att parkeringen nästan var full. Då vi åkte iväg, kom det fortsättningsvis nya bilar in – och då var det nästan stängningsdags.

Villnäs är själklart bekant för historievänner – om inte, rekommenderar jag att bristen åtgärdas så snart som möjligt. Flemingarnas och Mannerheimarnas stenpalats från 1650-talet representerar nämligen en arkitektur man nästan inte ville tro att finns i Finland.

Museiverket handhar Villnäs slott och publikmottagningen var professionellt skött. Även om det inte gick att ordna guidade turer, fanns hjälpsamma och vänliga guider som gärna berättade om husets historia till hands. I en av sidobyggnaderna fanns en riddarverkstad för barn, med roliga magnetpussel om heraldik och riddarutrustning.

Tre museer blev alltså dagens saldo: hur man än vill röra på sig snabbt, går det lätt åt en timme på varje museum. Speciellt om man är historieintresserad. Och vilken museibesökare är inte det?

Villnäs slott.

Bagarstugan på Villnäs.

 Text och bild: John Björkman