Jultraditioner i Egentliga Finland

Som väl känt är den skandinaviska julen en urgammal fest, som firades redan före kristendomen. Enligt Uno Harva har detta även varit fallet i Egentliga Finland, i kontrast till övriga Finland där julen som nyare tradition fått överta mycket av den gamla höstliga kekrifestens roll.

En gammal svensk landskapslag bestämde att julen får vara i tjugo dagar. Härav kommer ordstävet ”Tjugondag Knut kör julen ut”. Man talade också om att julen varar ”från Tomas till Knut”. Nu räknar kanske noggrannare läsare att det ju blir 24 dagar, men både Tomas (21.12.) och Knut (13.1.) medräknade.

Knutsdagen har ändå flyttats till sitt nuvarande datum först på 1600-talet. Tidigare firades Knut ungefär vid nuvarande trettondagen. Med det nuvarande datumet får vi ändå en 20 dagar lång jul om vi börjar räkna från juldagen 25.12. Att starta julen vid Tomasmäss skulle enligt det räknesättet kunna ses som en ”tjuvstart” till julen, vilket helt lämpar sig till den folkliga mentaliteten. Allmogen har gärna velat förlänga årets största fest vid en tid då det inte fanns mycket arbete på gården, medan statsmakten för sin del försökt inskränka festandet.

Julens dagar på kalenderstaven TMM22538. Dagarna läses från höger till vänster på den övre raden: Julhelgerna 25.-28.12 i rad, sedan nyårsdagen 1.1, trettondagens afron och trettondagen och längst till vänster tjudondag Knut.

De folkliga julsederna hör tätt ihop med jordbruket och dess årstider: efter skörden och höstslakten fanns det gott om mat i huset och när skulle man festa, om inte då man har?

I en jordbrukskultur har naturligtvis brödet intagit en viktig roll i festligheterna. Till jul skulle man ha så många sorters bröd som möjligt. Ett typiskt julbröd för Egentliga Finland är sötsurlimpan, som bakas på en blandning sötnad och sur deg. En alldeles särskild roll hade  såkakan eller ”julleivån” som den kallades i Kimito. Denna stora limpa åts inte på julen - den var en "skådelimpa" som sparades till vårsådden då antingen såningsmännen åt brödet, eller så ströddes det smulade brödet ut på åkern.

Limpor arrangerade i en julhög, ur Klosterbackens hantverksmuseums juldukningar.

I tillägg till brödet har julölet och senare också brännvinet traditionellt tillhört julfirandet. Bryggandet av juldryckerna var en lång process som påbörjades redan vid Andersmäss 30.11. Drycken skulle vara klar till Tomasmäss eller enligt vissa traditioner till Annadagen.

Julens anknytning till jordbruket syns också via julhalmens betydelse. Det ansågs till och med att julen anlände med julhalmen och den som bar in halmen blev hälsad som en personifiering av hela högtiden. Halmen spreds ut på golvet i bakdelen av stugan, framför allt kring och under matbordet. Man kastade också upp halm i taket och halmstrån som fastnade i taksparrarna ansågs bringa lycka.

"Julpynt" med gamla anor är julkronorna, som alltså är täljda och dekorerade ljuskronor som hängdes i taket.
Denna julkrona härstammar från Letalatrakten.

Tomaskorset är en traditionell julprydrad i Korpo medan halmkronorna har en mycket utbredd användning. Klosterbackens hantverksmuseum.

Till stugans dekorering räknas också julstädningen. Man har på olika sätt försökt få den annars ofta mörka stugan ljus och vit. Ett vanligt sätt har varit att klä stugan med nydragna pärtor. I Kimito föregicks julen av ”skrapandagen” då man skrapade av soten från väggstockarna. I Pöytis har man t.o.m. täljt fram en ny färsk yta i stockväggen.

Hur är det med jultomtarna då? Tron på husrådare eller tomtar har långa anor i Finland. Michael Agricola skrev redan år 1551 om ”Tontu Honen menon hallitzi”, alltså ”tomten rådde över rummet”. Anders Lizelius som verkade som präst i Virmo på 1700-talet skrev också om hur man hur man helgade vissa rum åt husrådarna. I senare tiders folkminnesuppteckningar berättas det bl.a. om hur man tackade husrådaren vid jul genom att ge en del av julmaten. I Kiikala lämnades julbordet dukat över natten för tomten. I Karinais förde man en brännvinssup till tomten i rian och i Sommarnäs fylldes ett ölkrus på kvällen och ställdes på bordet.

 

Öl och brännvin har traditionellt hört julen till och även varit lämpliga gåvor till tomten.

Då det kommer till julgubbar, julgummor, staffanssångare, knutsgubbar och andra förklädda figurer som vid juletid gick från hus till hus, kan det sägas att de alla härstammar från gamla traditioner av vintertida maskeradtåg som det finns otaliga varianter av i många länder och kulturer. Ofta har de utförts av byns ungdomar, som samtidigt tiggt efter mat och (framför allt) dryck till sina egna samlingar under julhelgen.

För inte länge sedan fanns det stor variation i julens maskeradtraditioner, till skillnad från dagens rätt "standardiserade" julgubbe. Jag avslutar detta inlägg med en gammal beskrivning om hur Knutsgubbarna drog julen ut i Halikko:

”Då det blev mörkt började det bulta i farstun som aldrig förr och då dörren öppnades steg det först in en elefant som stampade med fötterna och knackade i golvet med sin snabel. Sedan kom en som hade tolv uttorkade bastukvastar kring halsen, sådana som redan blivit utslängda ut fönstret. Sedan kom en som hade virats in med band och det hände tunntappar och kranar överallt och en med tomma kaggar och läglar på ryggen och så vidare tills det kommit in en så stor och brokig skara att hela vår stora stuga var full. Då de hade hållit på och viftat och stampat skramlat med sina tomma geråd tillräcklig, drog de ut igen i samma ordning som de kom, med elefanten före. Då de hade gått såg stugan ut som en svinstia, många gubbar hade tappat sina skägg och det låg många tunntappar och kranar på golvet bland med kvistar och blad. Det blev mycket jobb för pigorna sedan, att ränna runt i husen och försöka ta reda på vilken kran som hörde vart.”

(text och bild: John Björkman / Egentliga Finlands landskapsmuseum)